21.
N.N.
Mitt namn försvann i
mörkret bland virriga tankar!
Vem är jag?
Chefen, Socialarbetaren, Fanjunkaren,
Mamman, Systern, Fröken,
Henrik, Karin, Lillan...........Lisa?
Vem kan veta?
Ni ropar alla olika namn,
när Ni riktar Er till mig!
Jag svarar Er alla som om Ni visste mitt rätta namn,
men hur skall Ni kunna veta, när jag inte vet det själv??!
Hur skall jag svara?
Vem vill jag vara?
Gode Gud,
Du är den ende som vet vem jag är?
”Du har ju kallat mig vid namn
och sagt att jag är Din”
Det är det enda jag vet just nu,
men jag tror att det räcker.
Jag är Ditt barn,
och det ger mig tröst!
ker
jan 01
22.
RASTLÖSHET
Fylld av så många frågor,
hjärnan försöker ständigt finna svar.
Oreda i tankesystemet,
aldrig hinna gå till botten med något.
Aldrig nog med tid---
och ändå så mycket tid för grubbel.
Ständig stress,
ständig längtan efter något bättre.
Självanklagelse för onödiga tankar och förstörd tid.
Jag som borde vara fylld av lovsång, tacksamhet och jubel.
Jag som borde tänka på andra, tänker mest på mig själv.
Jag som borde veta vem som kan lösa alla problem.
Jag sitter fast i rastlösheten,
Befria mig ur ekorrhjulet!
ker sept -82
23.
SKRATTET
Låt Dig inte luras av mitt skratt,
Oftast är det äkta skönt och befriande,
men låt Dig inte luras av mitt skratt,
ibland är det bara en klädnad
att skyla en naken känsla med.
Skrattet kan dölja
ängslan och oro,
vrede och sorg.
Det hårda skrattet gömmer
bitterhet och besvikelse.
Så låt Dig inte luras av mitt skratt,
lär Dig att läsa mina ögon
där finns sanningen ohöljd.
sept-82
ker.
24.
SVART ÄR VATTNET.
Svart är vattnet ovanför mitt huvud,
Jag svävar runt i det iskalla vattnet,
oförmögen att själv ta mig upp.
Länge kravlade jag på vakens iskant
hela tiden dirigerade jag dem som försökte
med sina olika räddningsinsatser.
Jag kunde inte se deras utsträckta händer
som en hjälp åt mig.
Jag såg bara hur de själva utsatte sig för risker
då de närmade sig det svarta hålet i isen.
Så måste jag till slut släppa greppet om kanten
och nu virvlar jag runt
runt, runt, runt i ett evigt mörker.
Här finns inga röster, ingen sång
bara en total tystnad, och en isande kyla,
jag är innesluten i ett kompakt mörker
En förlamande trötthet breder ut sig i min kropp
jag orkar inte ens fundera över
hur jag kom hit,
eller om jag kan komma här ifrån,
Jag bara är i det svarta.
Jag borde vara skräckslagen,
men jag känner ingen skräck.
Jag känner ingen smärta,
ingen sorg,
Jag känner ingenting.........
men någonstans inom mig finns ett lugn
som inte är beroende av det som finns runt omkring mig.
Djupt inne i mig finns något varmt
något ger mig ro att våga vara i det isande mörkret.
ker maj-98
25.
TANKAR PÅ BORGGÅRDEN.
Borggårdens mur var hel och hård.
Du började riva den sten för sten.
Jag försökte ibland bygga på den igen,
men med tålamod arbetade du vidare.
Borggårdsmuren föll bit för bit,
och till sist nådde solen in på den frusna gården.
Ömhetens strålar smekte den frusna jorden.
Marken började att tina.
Bort smälte sorg, aggression och ängslan.
Livet började åter att spira.
Kärlek, värme och ömhet slog ut i blom.
Borggården blev till en lustgård
till glädje för många. ker sept.-82
-----------------------------------------
Borggårdens mur ligger ännu i spillror,
men där solen förr gav ljus och värme
finns nu endast mörker och kyla.
Vinterstormarna sveper in över Borggården,
en tunn isskorpa har lagt sig över allt levande.
Borggården är färvandlad till en kall ogästvänlig plats.
De vackra blommorna ligger helt frusna under istäcket.
Ingen kan längre finna skönhhet på den frusna vindpinade gården.
Ibland kommer änddock gäster, endast för att inspektera,
De trampar ovarsamt omkring i tunga pjäxor på den tunna isen.
Isen brister och blommorna under förstörs definitivt.
Ingen ser att här fanns något fint och vackert,
man förstör utan att förstå.
Varför dröjer solen så länge?
Blir det någonsin vår igen?
Kanske muren åter borde byggas upp
så att inga objudna gäster kan komma och trampa
sönder den tunna isen.
Men hur kan man då veta om våren kommer
om muren är hel och hög igen?
ker nov -82
--------------------------------------------
Men så kom våren!
Borggården blev åter en lustgård! ker feb -83
26.
TILL BENGT!
Vid min sida vandrar en främling.
Han har funnits där i många år,
alltid nära mig.
Han gläds med mig när jag är glad,
Han sörjer med mig när jag är ledsen,
men han säger aldrig något.
Han går stadigt på framåt, alltid på vägen,
ibland när jag inte ser det
räcker han hastigt ut en hand till hjälp åt någon
som jag inte känner.
Han jublar inte högt som många andra,
men han finns alltid med.
Han sneglar inte åt sidan
och han ifrågasätter inte sitt vandrande
han är nöjd bara med att gå där vägen fram.
Jag värdesätter hans närhet,
jag behöver den,
den är en förutsättning för att jag själv
skall kunna jubla och vara glad.
ker mars 83.
27.
Till Maria
Du satt där så sorgsen framför mig,
fjärran från tonåringens ytliga drömmar.
Det som tyngde Ditt hjärta, var livets stora frågor.
”Kan jag klara att vara en krisen?”
Tårarna föll över egen oförmåga
och i rädsla för fframtida krav.
Jag önskar jag kunnat smeka bort Dina tårar
och drivit Din rädsla på flykt.
Jag önskar jag kunnat ge svar på Din fråga
och ingett Dig mod för framtida dagar.
men - vet Du min vän,
att frågorna också är mina
och rädslan ofta min egen.
Är jag värdig att kalla mig kristen?
Har jag visat någon till Gud?
Men ett vet jag, Maria
det var Du som gav mig nytt hopp!
Det var Du som gav mig tron åter
på det jag kämpat för!
Du gav mig nya visioner!
Jesus säger till oss:
Känn ingen oro,
tro på Gud,
tro ock på mig!
(Joh 14:1)
ker nov-85
28.
Tvivla inte utan tro!
Jag har kämpat och slitit,
jag har arbetat hårt,
men Din utlovade närvaro
har varit mig fjärran.
Med mänskligt förnuft
och stor envishet
har jag arbetat efter riktlinjer
som jag trott att Du godkänt.
Men Herre var är Du?
Jag vill se Dig,
Jag behöver höra Din röst!
Min egen kraft är slut.
Då plötsligt står Du där,
mitt framför mig.
Ditt ord tilll mig är:
Tvivla inte utan tro!
Förkrossad sjunker jag ned.
Du tar min hand och reser mig upp,
Du andas på mig
och ger mig Den Helige Anden.
På nytt sänder du mig ut i världen
att gå med budskapet till alla,
men Du ger mig löftet:
Jag skall gå före Dig!
april-92
ker
29.
UTBRÄND?
Måndagsmorgon!
Ögonen tappar åter glansen.
Sorg och vemod hänger fast vid mungiporna.
Huvudet känns som om det var fyllt med bly.
Tanken har ingen rörelsefrihet.
Den hinner inte att styra känslan.
Känslan ligger på ytan
snabbt reagerar den på allt i omgivningen.
Från måndag till fredag sitter klumpen i halsen
alltid beredd att lösas upp i tårar.
Människorna, jag tål dem inte.
Deras frågor, deras omtanke och deltagande,
små glada tillrop, eller en hurtig klapp på axeln,
allt får mig att gråta.
Jag vill bara att någon förstår--
utan att fråga.
Visa att man ser---
utan ord.
Ge mig en kram,
men säg inget.
ker mars -88.
30.
VAR FINNS DU NU?
Jag ligger här sårad i vägens damm,
naken och hungrig,
ensam och rädd.
Ingen hör mitt rop på hjälp.
Förr vandrade jag trygg vid Din sida, min Herre.
Jag fanns med i Din lärjungahop.
Vi drog sjungande fram
och predikade glädje och frid.
Jag blev efter på vägen
den var stenig och hård
och jag orkade inte gå själv.
Jag snavade och föll, och ingen såg min nöd.
Var finns Du nu?
Jag behöver Dig här
Jag kan inte klara mig själv.
Kom tillbaka och res mig på nytt med Din hand,
Jag vill vara där Du är.
ker jan -83
