11.
GÅVOR
Gud ,
Du har gett mig många fina uppdrag i Ditt rike.
Jag har sett det som ett förtroende från Dig,
då Du sänt nödställda människor som jag fått ge stöd.
Ofta kanske ovist, men alltid engagerat har jag gett allt
för att föra människor in i en värdigare tillvaro.
Är det Ditt tack till mig,
när Du ger mig nya människor som gåvor?
Varför tar det så lång tid för mig att se och förstå,
och våga tro att gåvorna är till mig?
Varför har jag så svårt att bara tacka och ta emot?
Gud,
Jag analyserar och dissekerar,
så helheten går förlorad.
Drivkraften till detta heter ”rädsla”!
Rädsla att gåvan skall tas ur mina händer,
rädsla att finna att jag inte är värdig som mottagare.
Rädslan får mig att ständigt se efter mina egna brister
för att upptäcka själv det som gör mig ovärdig.
Gud,
Jag önskar att jag bara kunde lära mig
att acceptera dem Du sänt till mig som Dina gåvor,
och sedan tacka Dig för det!
nov. 00
ker.
12.
Gäst i trädgården.
Staketet till trädgården var alltid intakt och väl bevakat.
Nyfiket hade jag många gånger cirklat runt på utsidan
för att få se en skymt av det som fanns innanför,
men trädgårdens herre var alltid på sin vakt,
”Här kommer ingen objuden in!”
Så plötsligt en dag står han där och välkomnar mig in.
Han ser trött och sliten ut,
och staketet är helt söndertrasat.
Jag grips av sorg när jag ser förödelsen,
men trädgårdens oförklarliga dragningskraft
får mig att genast hörsamma inbjudan.
Något märkligt händer mig,
när jag passerat genom staketet, försvinner tiden,
och i ett nu är jag bara en liten flicka.
Kravlös, fri, och tom på tankar
men helt uppfylld av känslor.
Ömheten väller upp ur mitt inre,
och vill beröra för att hela.
Stryka bort all sorg, alla frågor och all oro,
men helandet sker mest i mitt eget inre.
En underbar vila fyller min varelse,
Varje handrörelse lägger balsam
på variga sår av längtan efter beröring.
Här vill jag stanna länge, länge.......
Inte vakna upp, inte än, inte än.....
Sakta förs jag tillbaka till verkligheten,
vuxenlivet, kraven, och tiden.
Rätt eller fel står där åter
med sina frågetecken och utropstecken!
Nästa dag är staketet lagat
och ägaren duschad, rakad och åter perfekt.
Jag hör hans röst vänlig men bestämd:
”Nej, här kommer ingen objuden in!”
och allt är som förr....!
Men jag vet vad som finns i Timbuktu
och jag är glad att jag antog inbjudan!
ker 0104.
13.
HÖST
Höstens mörker sänker sig som ett dok för mina ögon.
Vinterkylan sluter sig omkring mig.
Jag vill gå in i mig själv och gömma mig i skalet.
Då hör jag Din röst, Herre:
”Jag kan lysa upp din stig.
Jag kan värma ditt inre,
ty jag är världens ljus!
Herre, var Du min lykta,
lys upp min stig,
så att jag kan finna vägen till någon
som också behöver Ditt ljus.
Tänd kärlekens eld i mitt inre,
så att jag fylld av Din kärlek
kan sprida värmen till andra.
ker okt-82
14
Han går Före!
Jesus sa: ”Hälsa dem att jag går före till Gallileen”
Herrens budskap till Dig idag är detsamma:
Jag går före!
Var inte rädd!
Jag är redan där!
Jag är före Dig!
Du är väntad och välkommen
och blir mottagen av en som förberett platsen för Dig.
Han står på stranden och väntar,
Han välkomnar dig med en måltid
när du har arbetat hårt.
Han väntar på dig i Gallileen
för att ge dig nya arbetsuppgifter
Han gick före Dig till dödsriket
men han uppstod till evigt liv
för att också du ska kunna följa samma väg.
I himlen är du väntad av honom som går före dig!
15.
HEMLÄNGTAN
Herre, jag har haft så svårt att känna ”hemlängtan”,
Längtan till Ditt himmelska hem.
Jag har levt här på jorden,
mitt i Din underbara skapelse
och jag har varit nöjd med det.
Men idag Herre, hände något.
Jag satt där på den stora stenen vid ängen.
Där var så förunderligt vackert,
och jag njöt av skapelsen.
Då fick jag se en liten larv i gräset.
Den arbetade sig fram helt nära marken,
den kunde inte se det jag såg,
men jag tror att den var nöjd ändå.
Så kom där en liten fjäril fladdrande,
den dansade så bekymmerslöst över ängen.
Då såg jag sambandet!
Fjärilen hade också en gång varit larv
och knogat fram bland allt det gröna.
Nu hade den fått en ny och vackrare gestalt,
Nu hade den utsikt så den kunde se helheten,
nu dansade den fram så lekfullt över ängen,
Då Herre, kände jag plötsligt ”hemlängtan”.
aug -87
ker.
16.
HEMLÖS ÄDELSTEN
Du klappar på porten till min arbetsplats.
”Hem för bostadslösa män”
står det på dörren.
Hitsänd av samhället står Du där,
sliten, smutsig och trött.
En gång sändes Du ut i livet
likt en vackert inslagen present.
Guldsnöret var noggrant bundet
kring det glänsande paketet.
Du sändes iväg för att glädja Din mottagare,
men,
gåvan togs inte emot
och paketet öppnades aldrig.
Det sändes genast till ny adress,
eftersändes och eftersändes,
återsändes och eftersändes.
Kravfulla fingrar rev och slet
i det som var ömtåligt,
kravlösa fingrar bollade med det som var skört,
men ingen öppnade paketet.
Så kom Du då hit,
till ”samhällets sorteringscentral
för postpaket utan adress”
Jag tar Dig varligt i mina händer,
långsamt och försiktigt tar jag bort
det sönderrivna emballaget.
Längst in finner jag det jag söker,
den ädelsten som Skaparen lagt ned,
och en gång sänt ut i livet så vackert inslagen.
Ädelstenen glänser i min hand,
Jag lyfter upp den och ber:
”Gud tag emot stenen,
sätt in den i smycket som Du hade tänkt.
Låt den få lysa för människorna,
om så blott för en enda dag!”
ker aug -88
17.
I stormens öga!
Stormen rasar....igen,
förstör och sönderriver,
raserar det just återupprättade.
Allt är kaos,
Stormens Herre släpper inte greppet,
än en gång vill han ta byte.
Förblindad av sorg och vrede
över stormens makt
slår jag mig fram mot vinden.
Då plötsligt blir allt stilla,
jag fylls av ett inre lugn.
och lägger mig ner och andas ut.
Minuterna, blir till timmar,
men jag är omedveten om tid och rum.
Solens strålar silar in genom fönstret
Vårfåglarna sjunger i träden
en stilla frid fyller rummet.
Jag har funnit stormens öga!
maj 01 ker
18.
KRAFTLÖS
Gud!
Vad tänkte Du på när Du kallade mig, att vara ett vittne för Dig?
Titta på mig, se hur illa det går!
Hur skall jag kunna vara med och leda Din församling?
Jag klarar inte ens att försöka leda människor fram till Dig.
Jag blir trött, och arg, men mest av allt ledsen.
Glädjen är ju Din gåva, men jag har inte kunnat hålla fast den,
fastän jag predikat om det för andra.
Gud, varför har Du inte kunnat ge mig av Din vishet,
Du har väl hört alla mina böner om det?
Jag känner mig som en barnunge, bara liten och rädd.
Men Herre,
människor söker stöd hos mig,
Självmordskandidater,
gamla ensamma damer med dödsångest,
förvirrade plågade män,
psykotiska människor som fastnat i knarket,
och anorektiska självdestruktiva flickor.
Jag orkar inte med dem, Gud!
Jag har inget att ge!
Är det sant det Du sa:
att i svagheten är kraften störst?
Fyll på då, men snabbt
innan jag dukar under!
okt 00 ker.
19.
Krukmakaren
Herre, jag ser i Dig den store krukmakaren.
Din hand har märkts av arbetet med att forma mig.
Du har hållit mig så nära Dig själv,
att jag har smutsat Din klädnad.
Ditt arbete har varit slitsamt,
men ändå har jag upplevt Din skaparglädje.
Herre, jag vill vara Din krukmakarlärling.
Jag vill trycka trasiga människor hårt intill mig
så att min dräkt blir sliten och fläckad.
Jag vill ta dem som leret
och lyfta dem fram inför Dig.
Herre, tag emot leret jag ger Dig
och forma det till ett mästerverk med Din hand!
ker. sept –87
20.
När Gud är tyst behöver vi varandra
Herre, Du har satt medmänniskorna runt omkring mig,
för att stödja mig i min svaghet.
Jag vajar som ett gräs för vinden
men runt om står medmänniskorna
och försöker få mig stå stadigt.
Tack Herre, för alla dem Du gett mig som stöd!
ker jan-88
